NOLLA

Jag är fan i mig en riktig nolla! Kan inte göra någonting ordentligt och klarar inte av något! Det får fan i mig börja ta ett slut! En jävla nolla som inte ens kan hantera sina egna känslor! Som inte ens kan berätta något utan att känna skam eller skuld! En som inte vågar säga vad jag tycker eller tänker! Jag är inte värd detta! Det finns så många andra människor där ute som mycket hellre skulle vilja leva mitt liv, så skulle gärna kunna byta med dem!

Om jag inte skulle ha haft prinsessan i bilen ikväll när jag körde hem, skulle jag kört åt helvete! Mådde så jävla dåligt, och ångesten tog över. Men tack vare prinsessan sitter jag här och skriver. Hon borde ha stanna kvar där ute, så jag utan dåligt samvete skulle kunna gjort de som jag kände för att göra. Tänk att en katt kan rädda livet på en idiot som mig!

Och jag fattar mig inte på mig själv. Jag var på ett av jordens tryggaste platser idag och ikväll, och ändå lyckades jag inte uttrycka i ord hur jag mådde. Då kunde jag kanske ha fått ur mig det och det kanske skulle kunna ha lättat lite. Men eftersom jag är som jag är, lyckades jag förstås inte med det. Varför kan jag inte bara säga de futtiga orden "jag mår dåligt" eller "jag har ångest" när jag är med den människa som jag litar på?

Jo, jag har svaret själv, men varför kan jag inte ändra på svaret till något mera positivt? Jag har jätte mycket kvar att lära mig om mig själv, men jag vet inte om jag kommer att klara av det eller om jag kommer att ORKA det. Det tar allt för mycket energi av mig. En energi jag skulle behöva lägga på något annat för att helt enkelt överleva. Men vill jag överleva? Vill jag veta vad livet har att bjuda på?

Jag vet att livet går upp och ner, och att för vissa går med mera upp och ner än för andra. Och jag vet även att man blir stark av motgångar, men man ska även kunna ta sig igenom motgångarna utan att bli kvar där nere. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vet fortfarande inte om jag klarar av flera fall neråt. Visst, jag har klarat av det förut, men någon gång måste ju vara den sista. Ettdera den sista man klarar av att ta sig upp ur och att man aldrig mer faller ner eller den sista gången man faller ner och sedan inte tar sig upp ur. Då blir man kvar där nere och hur länge klarar man av att bara vara där nere? Jag skulle inte klara av det länge. Har ju redan min plan kvar. Vet även nu vart Zelda skulle få bo.

Jag har inte ens klarar av att plugga idag. Ett till tecken på vilken förlorare man är. Allt är bara svart just nu. Svart ute, svart inne. I min själ är det svart och mitt mående är svart. Klarar inte ens av att hålla humöret uppe, inte av att le med ärlighet. Skulle vilja kunna skratta men glädje, kunna le med glädje. Inte behöva fejka allt jag gör. Snart kan jag väl inte göra någonting ärligt längre.

Nu tar ångesten över mitt liv igen, och då är det helt enkelt ångesten som bestämmer vad som ska hända och när något ska hända. Lär inte bli mat och inte mycket annat heller. Vet inte hur det blir med vänner eller någonting annat. Det är inte jag som bestämmer längre. Jävla skit!

Nu måste jag sluta skriva!