Gråt

Usch, har gråtit ikväll igen. Eller egentligen är inte usch, men enligt min uppfostran är det fult att gråta. Det är fult att visa känslor överhuvudtaget. Eller fult kanske jag inte ska säga, men det är svagt och man är inte en bra person. Men jag kan hålla med om det. Jag kan inte följa min uppfostran. Jag kan inte göra som dom vill att jag ska göra. Jag har för mycket inom mig som jag inte längre klarar av att kontrollera, som kommer ur mig fast jag försöker trycka det tillbaka.

Det har varit en väldigt jobbig dag idag. Igen. Känner att det är för mycket just nu som händer runt om mig och som jag inte klarar av att hantera. Jag blir trött och aggressiv. Inte aggressiv så att jag går och slår någon, men verbalt kan jag bli lite aggressiv. Jag menar egentligen inget illa, men jag vet inte hur jag ska hantera allt som händer inom mig. Jag är så trött på mig själv och allt som jag känner hela tiden. Skulle vara lättare om jag skulle kunna följa min uppfostran. Då skulle jag inte hela tiden känna så mycket. Eller jag lär ju känna, men inte på samma sätt som det är nu.

Det med gråten är en väldigt jobbig bit för mig. Eftersom jag hela tiden fick höra när jag var liten att inte gråta. Om jag grät, blev jag instängd på mitt rum. Där fick jag vara tills jag hade skärpt mig. Dom skämdes över mig om jag grät. Jag var ingenting värd. Precis som nu. Så nu när jag gråter försöker jag att tränga undan det. Men det går inte så bra längre. De kommer och bara rullar ner för kinderna. Känner mig så himla ensam. Skulle vilja kunna gråta och känna mig trygg. Få känna mig liten i en trygg famn. Få visa vad jag känner och kunna få känna trygghet på samma gång.

Jag måste försöka sova i natt. Orkar inte ha det så här. Måste få sova. Måste få vila. Måste försöka hitta mig själv. Behöver hjälp, det vet jag. Klarar inte det här själv längre. Men det finns aldrig tid. Inte rätt tid. Inte rätt tillfälle. Måste försöka hitta kraft att orka tills det rätta tillfället kommer, men jag vet inte om jag kommer att fixa det.

Jag har förstört så mycket. Vill inte förstöra mera, men jag känner på mig att jag kommer att göra det. Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske bäst om jag håller mig ensam, då kan jag inte göra något dumt mot någon. Men jag behöver hjälp och stöd, då kan jag inte vara ensam. Jag vet inte hur jag ska få ihop det här. Förlåt mig för allt jag har ställt till med!