Jag ska berätta om en tjej som heter Molly. Molly är idag en tjej som börjar bli vuxen, som försöker hitta sig själv, men som har lite problem med det. Hon mår inte bra, och har problem med en hel del saker. Hon går i skolan och försöker verkligen vara duktig. Hon har läst sig från när hon var liten att om man har bra betyg blir man omtyckt och får beröm. Och beröm, det vill vi alla ha! Beröm är bra saker, och bra betyg kommer man långt med. Men Molly är inte alltid bäst i skolan. Hon försöker plugga men det fastnar inte. Hur många gånger hon än läser om en text, fastnar den inte i huvudet och hon känner sig bara mer och mer dum. Hon får ingen hjälp hemifrån och ännu mindre hjälp från skolan.
Men allt började redan när hon var väldigt liten. Alla hennes grundläggande behov blev bortstötta. Eller inte alla! Hon fick mat, kläder och kärlek. Men kärleken hon fick, var inte den kärlek hon behövde. Eller hon behövde nog den kärlek hon fick, men hon behövde även en annan sorts kärlek. I hemmet där hon växte upp fick man inte visa andra känslor förutom glädje. Det fick hon lära sig som väldigt liten. Om man grät, kändes det som att man skulle bli misshandlad från någon av föräldrarna. Om man blev arg, blev man instängd i rummet, och fick inte visa sig innan man var glad igen. Hon upplevde detta som väldigt jobbigt.
När hon började skolan fick hon vänner. Men det var något som fattades, men som hon då inte kunde förstå. I trean började hon få allt jobbigare med skolan, vilket gjorde att hon blev utanför. Hon kunde inte läsa lika bra som alla andra, vilket gjorde att hon blev utanför. Hon vågade inte svara på frågor som läraren ställde, fast hon kanske viste svaret och hon drömde marddrömmar om högläsning. I femma blev allt värre och i sexan kom hon till en gräns. Då började det bli för mycket mobbning, så hon stod inte ut. Hon började visa att hon inte tollererade allt, men då fick hon bara mer och mer skäll från skolan och hemifrån. Ingen trodde på henne! Fast tjejerna skrev saker om henne i snön på rasterna, saker som "Molly är CP" och "Molly är efterbliven", så trodde ingen henne. Hon blev skickad till skolkuratorn som sa åt henne att inte lyssna. Lätt för en tjej som går i sexan, eller hur?
Sen kom sjuan, vilket betydde en nystart, trodde hon. Allt blev jobbigt. Ny klass, nya mobbare. Första året märkte hon inte så mycket av det men i åttan kom det ut ordentligt. Alla i klassen vände henne ryggen, tyckte hon var ful, tjock och äcklig. Molly blev sittade längst bak i ett hörn i klassen, och ingen tyckte att det var märkligt. På lunchen satt hon kvar i korridoren i skolan, för äta kunde hon inte göra för hon var ju tjock! Till slut märkte en lärare henne och frågade vad som var fel. Molly försökte berätta, och då blev det möten. Möten med föräldrar och möten med mobbarna. Dessa möten var en mardröm för Molly. Mötena bestod av att henne föräldrar kände skam över sin dotter, och att lärarna trodde att hon bara hade missförstått något. Ja, ni kan ju gissa hur sista året i högstadiet blev.
Efter högstadiet kände Molly att hon kanske skulle kunna börja om på nytt. Men hon var för skadad. Började ny skolan, men nya klasskompisar. Men hon började bara må allt sämre och sämre. Hon kom till en gräns där hon började skada sig själv för att få lätta på trycket, få ångesten lite lättare, bara en lite stund. Denna stund var guld värd. Denna stund var på nätterna, när alla andra sov. För sova? Nej , det kunde inte Molly. Molly mådde för dåligt, hade för mycket ångest och för mycket tankar på döden.
Första året i gymnasiet bestod av självskade beteenden och att planera självmord. Vilket sätt skulle vara det säkraste? Sedan skrev hon flera avskedsbrev, för att komma på det bästa sättet att förklara för sina föräldrar varför hon inte orkade längre. Men sedan var det en lärare i gymnasiet som såg Molly och som började fråga henne om hur det var och som brydde sig om henne. Hon slutade inte med självskade beteendet, för det hade hon blivit beroende av, men denna lärare fick henne att gå till Fältarna. Inte för att det hjälpte henne. Hon fick en känsla av inte bli trodd och att de bara sa saker för att få iväg henne. Det ena ledde till det andra. Hon träffade flera olika personer på BUP, men slutade eftersom hon inte kunde lita på dom.
Alla dessa händelser har fått Molly att känna sig ensam, att inte känna sig behövd och att hon inte passar in någonstans. Idag är Molly äldre, men har fortfarande samma känslor kvar inom sig eftersom hon är skadad av allt hon varit med om. När hon är hem till sina föräldrar känner hon avsmak. Hon vill inte vara där, men känner att hon måste. Hon känner att hon måste vara deras glada dotter som alltid klarar allting, eftersom dom inte vet något om henne. Dom har ju aldrig velat veta, så varför sku dom villa veta idag? Molly mår dock väldigt dåligt än idag, och tänker på självmord varje dag. Men idag vet hon ju redan hur hon skulle göra, så det behöver hon inte tänka på längre. Eftersom hon tänkte på det så mycket tidigare, vägde hon för och nack delar, och kom på det säkraste sättet.
Fast Molly försöker ändra på sig själv, och bearbeta allt hon varit med om, försvinner inte de negativa tankarna. Hon känner att det är så mycket lättare att tänka som hon alltid har gjort, att det tar över fast hon vet att hon borde försöka. Molly har mycket vänner, men hon känner sig inte säker med dom. Hon har svårt att lita på människor, och testar sina vänner. Hon testar och ser om dom stannar eller om dom springer iväg som små råttor när kattor jagar dom. Men Molly försöker ändra på sig, och hon lever än idag fast hon har tänkt på självmord så många år nu.
Ingen som träffar Molly tror att hon kan ha det jobbigt. Alla tror att Molly är en positiv tjej som klarar allt hon vill. Men när man kommer Molly under ytan, förstår man att det finns mycket där under som skulle behöva komma upp. Hon har varit med om mycket mer än många andra människor har varit med om. Tro mig, om ni träffar henne någongång, kommer ni inte tro det jag har skrivit. Men jag vet, för jag känner henne och vet mer än någon annnan.
Men som sagt, hon lever idag och försöker. Och det viktigaste är att hon försöker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar