Julia nu och för alltid

Har egentligen ingenting att skriva. Känner mig tom. Men full av ångest. Kanske inte går ihop. Kanske inte kan vara tom och full med ångest på samma gång. Men det är känslan jag har i kroppen. Den äckliga kroppen jag går och bär på. I detta hemska liv. Inser nu att hela detta liv endast består av falska hopp och stora motgångar som i alla fall jag inte klarar av. Förstår inte varför man ska vara här, men förstår inte heller varför man inte vågar försvinna. Rädlsan är så otroligt stor för båda sakerna. Men snart vet jag inte vilken av dessa saker som innebär den största rädslan. Känns fel att lämna alla, på samma gång som det känns som om det skulle vara det bästa. Är så rödd att jag bara gråter. Gråter och skakar. Orkar inte vara rädd längre, men vet inte annars vad jag skulle vara.

Trodde att mitt jobb denna sommar skulle få mig att förstå varför man skulle genom gå detta liv. Men det får mig bara att inse mer och mer att det är mycket motgångar och mycket rädsla. Många människor har gått igenom väldigt svåra och jobbiga saker, men klarat av det. Men varför ska man klara av det när man ändå sen ska dö? Varför ska man leva, när man inte känner att man kan ge något som betyder något för framtiden? Och varför skulle man ens vilja ge något till framtiden när man inte tror på livet?

Jag vill bara att allt ska förbli ett minne gott. Att allt ska försvinna. Att jag skulle kunna leva ett liv som så många andra gör i min ålder. Men det blir inte så. Det kommer aldrig bli så. Och jag vill inte leva så här. Jag vill verkligen inte ha det så här. Vet verkligen snart ingen annan utväg. Kommer inte att klara av det här. Kommer att bli ett helvete alltihop. Men jag hoppas ni kan förstå. Jag hoppas jag kommer att kunna skriva ner varför. Försöka ge er en förklaring. Jag ska göra mitt bästa för att ni ska kunna gå vidare!