Sitter och lyssnar på Tommy Körbergs låt "stad utan land". Tycker texten till den låten är underbart fin. Den gör något i mig. Den får mig att tänka, fundera och tänka lite till. På nått vis får den låten mig att se framåt. Att tänka att kanske även jag kan födas på nytt. Att det kanske kan ändras. Att jag kan bli en person trots allt. En person som behövs och kan göra bra i från sig. Inte som nu, när jag bara känner att jag gör fel och att jag misslyckas med allt. Känner mig bara i vägen. Känner bara att jag vill ligga under täcket hela dagarna. Vill inte riktigt träffa människor för jag förstår inte varför de ens lägga ner sin tid på att träffa en som mig. Men det här låten, det får mig att verkligen tänka.
Här om dagen trodde jag inte livet kunde bli värre. Men har nu förstått att det kan det. Hela tiden händer det saker som jag inte trodde att skulle hända. Saker jag trodde att inte existera. Men tydligen är det meningen att mitt liv endast ska bestå av motgångar just nu. Motgångar och misstag. Motgångar som får mig att göra misstag. Denna ångest jag har vid dessa motgångar går inte att beskriva. Man dör inte av ångest, men ångesten gör att man kan göra saker som man dör av. Så är det i alla fall för mig. Ibland vet jag inte vad jag tar mig till. En dag kommer detta vara mitt slut om jag inte blir av med ångesten snart.
Ikväll var jag ut med min familj på sjön. Jag fick lära mig pappas snipa. Fick göra allt. Fick kärringstopp mitt på sjön. Trodde inte man kunde de, men tydligen kunde jag det :) Hur som helst var det underbart skönt ute på sjön ikväll. Vi var till ett ställe där pappa har växt upp på sätt och vis. Han lekte där som barn eftersom hans mormor och morfar bodde där. Hans morfar var fyrvaktare. Det hände mycket under kriget. Har i alla fall haft roligt med pappa ikväll. Vi har pratat en massa om snipan och om skärgården och om hans barndom.
Imorgon skall jag till veterinären med Loppan. Jag misstänker att hon har cancer. Om hon har det, kommer jag att dö inombords. Kommer inte att klara av det. Vill verkligen inte det! Många kanske tänker att det "bara är en katt". Men för mig är hon en del av mitt liv. En väldigt viktig del av mitt liv. Vill verkligen inte missta henne!
Nu ska jag och Zelda ta natt och hoppas på en bättre dag imorn och att det går bra hos veterinären. Hur som helst är jag väldigt rätt, men jag valde att åka dit själv med henne eftersom jag vill veta vad de gör och vad de tror. Har för mycket inom mig som bara vill komma ut, men som inte kommer. Skulle göra vad som helst snart för att få ut det. Men det finns inte tid. Det finns inte möjlighet. Det finns inte mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar