Saknad

Jag känner en otrolig saknad. Känns som en del av mig fattas. Känner inte mig själv längre. Känner mig som en främling för mig själv. Känns som jag inte har träffat mig själv tidigare. Känner en saknad efter kärlek. Efter närhet. En närhet av kärlek, inget annat. Behöver tillit. Tillit och kärlek. Känner bara en tom själ. En själ som inte vet ut eller in. En själ som är förvirrad. Förtvivlad. Skulle villa lägga mig ner och gråta. Bara gråta. Men behöver någon som kan ta hand om mig då. Någon som finns där. Orkar. Inte springer. Inte blir rädd. Har för mycket känslor nu. De vill ut. De vill fram. Orkar snart inte hålla de kvar där inne. Orkar snart inte dölja allt längre. Orkar inte vara glad. Falsk. Vill lägga mig ner och skrika. Gråta. Men vem skulle orka med det? Då hamnar jag där jag inte vill hamna. Vill inte tillbaka. Måste försöka att glömma bort allt igen. Stoppa undan det. Men det går ju nästan inte längre. Allt påminner mig om saker. Saker som jag inte vill bli påmind om. Vart jag än går eller vad jag än gör, finns allt där. Allt som inte får finnas. Allt som inte får kännas vid. Orkar inte med falskhet längre. Vill inte längre. Vill dö nu. Vill få slippa. Vill verkligen det!

Ta hand om Zelda sen. Ta hand om henne. Sig till henne att jag älskar henne. Överallt annat. Men att jag inte orkade. Att jag inte längre stod ut. Men hon behöver kärlek. Hon behöver allt hon kan få. Hon måste få det bra. Hon måste få känna sig älskad. Hon måste få det som inte jag fick. Hon får inte bli utlämnad. Kom ihåg det!