Julia nu och för alltid

Mitt liv börjar bli som förut. Allt börjar lika som det var förut.
Saker och ting kommer tillbaka.
Saker jag trodde jag hade blivit av med.
Det kommer bara mer och mer.
Jag blir bara mer och mer ledsen.
Trött. Slut.
Kommer inte att orka igen.
Kommer inte att orka denna gång.
Denna gång kommer att bli den sista.

Känner att det kommer bli som förra sommaren.
Men jag vill inte.
Men jag vet inte hur jag ska få det att sluta.
Att inte det ska gå så fort.
Att det kommer tillbaka redan.
Jag skulle så vilja känna av sommaren.
Inte få känna att den är slut redan.
Men om det går som jag tror kommer jag inte att få känna av så mycket sommar.

Det går snabbt nu.
För snabbt.
Fler och fler symtom kommer.
De kommer snabbt nu.
En efter en.
Snart är precis alla här igen.
Alla som jag trodde att jag hade kommit vidare i från.
Alla som jag trodde inte skulle behöva komma tillbaka.
Ingenting verkar hjälpa.
Inte nu.
Kanske aldrig.
Det kanske inte finns något som hjälper.
Kanske bara en enda sak.
Den saker är den förbjudna.
Den mest förbjudna här i våran värld.
Man får inte ens prata om den.
Det är tabu.