Udden

Nu ligger jag här i mitt lilla rum, på Udden.
Känner mig lugn i kroppen av att vara tillbaka. Lugn men på samma gång känner jag en inre stress.
En inre stress över så mycket.
Har egentligen tusen saker som skulle behöva göras just nu, men finner ingen energi.
Ser framemot morgondagen.
Ska åka till Eskilstuna med en patient. Hoppas på att allting ska gå bra, men det vet man aldrig. Bäst som det är får patienten för sig att rymma, och då är det bara att springa efter.
Men jag tror inte, eller rättare sagt hoppas inte att patienten får för sig detta.

Ska verkligen försöka få lite saker gjorda imorgon.
Nu kommer träningen att bli undan skjuten antar jag, men det gör inget.
Eller kanske den inte blir det. Kanske ska försöka träna varje lunch. Måste verkligen få igång min rygg igen. Den är ju ett helvete!
Men skolan måste jag ta i första hand, och det vet jag.
Måste skärpa mig. Måste koncentrera mig.
Men det är så svårt med koncentrationen.
Så mycket förändringar på gång i min hjärna.
Och det känns som om allting måste ske med en gång. Fast jag innerst inne vet att det inte är så och att det inte fungerar så, så känns det ändå så.

Känns på nått vis som en lättnad av att komma tillbaka hit.
Men jag förstår inte varför.
Känns som om alla krav försvann från mig, fast kraven från skolan finns kvar.
Men alla andra krav försvann. Spårlöst!
Skönt på nått vis, men ändå tomt.

----------------------------------------------------

Jag känner hur tårarna böjar falla ner för min kind, och alla minnen som vi har blåser bort i vindens starka kraft. Jag vet att det hela snart är över, jag orkare inte mer. Din begravning är det sista jag hinner med, för snart så kommer jag att få se dig..... Det ända jag vill är att få komma bort, få åka någon stans som jag aldrig blir sviken, älskad eller hatad. Dit jag vill finns inga vapen, bara den äslkades famn jag kan vila mig i...