Har idag suttit tillsammans med en patient och sett en dokumentär som handlade om hans liv inom rättspsykiatrin. Den var så himla gripande och jag blev så berörd. Har inte blivit så djupt berörd på väldigt länge. Patientens liv berör mig så djupt, fast han har gjort väldigt dumma saker i sitt liv. Men han har idag kommit så långt på vägen att han själv förstår och själv kan prata om det. Det kan inte vara lätt för någon som gjort två mord att komma vidare och sedan se så klart på situationen. Men det har han klarat av och jag är väldigt glad över att han har gjort det.
Dokumentären handlar om hans liv, men även om rättspsykiatrin i Sundsvall och rättspsykiatrin överhuvudtaget. Den var så gripande, så när jag gick ut från patientens rum var jag så tung i bröstet så om jag skulle ha haft tillfälle skulle jag ha stängt in mig och bara suttit ner och gråtit. Men så blev det inte, men kanske kan bli så i natt.
Efter att min patient hade visat mig detta satt han och jag och diskuterade olika saker inom rättspsykiatrin och han har sätt så mycket så han har verkligen erfarenheter inifrån. Men det kan vara svårt att veta om allt de patienterna säger stämmer. Delvis beror det på att de flesta har använt så mycket tunga droger att deras hjärna inte riktigt fungerar optimalt längre och sedan kan det även bero på deras olika sjukdomar som t.ex. psykoser. Men jag tror att när man lär känna sin patient vet man om den pratar sanning eller inte. Och efter att man jobbar och fått erfarenhet ser man nog va det finns sanning och osanning.
Jag skulle så vilja kunna förklara för er alla mina underbara upplevelser jag har fått uppleva här på Karsudden, men det går inte. Alla underbara människor jag träffat. Att få se vilka livsöden det finns. Det är egentligen helt sjukt och jag trodde aldrig jag skulle få uppleva detta och speciellt inte på detta fina sätt jag har fått göra det. Har verkligen fått en annan syn på mänskligheten och om hur människan kan fungera. Att få se den utveckling och alla framsteg patienterna gör, gör att man blir så lycklig på något underligt sätt. Bara genom att jag för första gången på 6 veckor fick ge en schitzofren patient hans medicin fick mig att bli varm i bröstet. Något så litet framsteg betyder så mycket för helheten. Detta kanske inte många ser som ett framsteg, men det är det eftersom det handlar om tillit i detta möte.
Alla olika möten jag har fått uppleva har betytt mycket för mig. Att få vara med och samtala med så psykiskt sjuka patienter som jag har fått göra, har utvecklat mig själv väldigt mycket. Jag har fått uppleva bra och dåliga samtal. De dåliga samtalen jag varit med på skulle jag velat tagit tag i och styrt om dem, men eftersom jag "bara är student" kan/vågar man inte göra så mycket. Men under de dåliga samtalen har jag själv mått väldigt dåligt eftersom patienten ofta har blivit nedtryckt av personalen. Usch usch usch!
Nej ser framemot att få se patienterna utveckling i framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar