Julia nu och för alltid

Jag skulle vilja uppleva det som ni andra upplever.
Men det går inte.
Hur jag än försöker. Hur jag än anstränger mig. Det går helt enkelt inte.
Jag vet inte vad jag gör för fel.
Eller jag har mina misstankar.
Men jag vet inte hur jag ska bryta dem.
Men ingen hjälp får jag. Ingen vill hjälpa mig.
Försöker förklara för den hjälp som finns, men ingen förståelse.
Finner ingen tro. Inget hopp.
Känns tomt.
Vet att jag har ett mål. Men vet inte hur jag ska komma till det målet.
Ingen förstår. Ingen vill förstå.

Känner mig ensam. ENSAM!
Ni vet inte hur det är för mig.
Ni verkar inte vilja veta hur det är.
Jag har min prinsessa. Utan henne skulle jag inte finnas idag. Inte imorn heller.
Hon är med mig dygnet runt. I mina tankar.
Hon får mig att överleva.
Ingen vet hur det är.
Ingen annan vågar förstå.
Vågar visa sig för mig.

Jag känner mig verkligen ensam.
Vet att jag har vänner. Men det är inte det jag behöver.
Vänner behöver jag, absolut!
Men just nu är det annat.
Men verkar som att ingen kan ge mig det.
Vet inte hur jag ska ta mig igenom detta.
Det är för svårt.
För tungt.

Orkar inte längre.
Vet inte vart jag ska ta vägen.
Vem jag ska ringa.
Vem jag vågar ringa.
Det verkar som om alla tänker likadant.

Lika bra att ge upp.
Trött blir jag.
Vågar ingenting.
Feg.
Mesig.

Vill så mycket.
Men ingenting går ändå.
Behöver trygghet. Finner ingen trygghet.
Just nu vill jag bara ha kärlek. Beröring.
På ett ärligt sätt.
Inte ytligt. För det finns.
Vill ha en trygg famn som kan hålla om mig.
Som kan trösta mig.
Som kan förstå mig.
Ingen som inte förstår.
Vill kunna vara JAG.

Bara att vara mig själv är svårt.
Vågar inte vara det.
Inte när jag träffat människor.
Går på saker som man inte får gå på.
Kommer bli ett kolik.
Snart.
Nu?

Om det ändå skulle finnas ett slut!