Det finns så många ord som aldrig blivit sagda. Så många händelser som aldrig blivit utredda.

Saker man inte får nämna. Saker man bara ska glömma.

Saker som har hänt. Saker som inte borde få ha hänt.

Dessa saker snurrar. Gör mig yr och illamående.

Skadar mig inombords. Skadar mitt yttre.

Ångara mycket.

Mycket jag inte har gjort. Mycker jag har gjort.

Ångrar att jag kom till denna värld påsamma gång som jag försöker se det som en utmaning innan nästa fas.

Utmaningen är svår. Svårare än vad jag någonsin kunde ana.

Ingen hade sagt att det skulle vara änkelt, men ingen hade heller sagt att det skulle vara svårt.

Om jag skulle få ändra på saker skulle jag göra det.

Om jag skulle få sluta detta och få börja om på nytt skulle jag göra det.

Skulle göra det annorlunda.

Finns så mycket jag ångrar. Saknar.

Jag skulle inte leva livet på samma sätt flera gånger.

Skulle inte göra samma misstag igen.

Skulle vara mera rädd om mig själv.

Rädd för andra från första början.

Försöka förstå innebörden i saker och ting.

Eller skulle jag göra samma misstag igen?

Skulle jag utsätta mig för samma sak flera gånger?

Antagligen.

Upplevelser behöver inte alltid vara negativa.

Men för att man ska klara av de negativa, behöver man trygghet runt sig.

Den tryggheten man behöver i dessa stunder, den tryggheten hade inte jag.

Satt och funderade tidigare hur jag skulle göra och hur jag inte skulle göra. Skulle jag behålla bloggen eller skulle jag starta en ny. Vissa personer som läser denna blogg är tydligen helt jävla sjuka i huvudet och skulle vilja bli av med dessa personer. Om jag möter dessa personer kommer de inte få ett lätt liv. Är sjukt förbannad på vissa just nu och skulle kunna göra vad som helst för att få bort er. Bort er från mitt liv. Bort er från denna jord. Fattar inte hur ni tänker!!

Men tack och lov har jag människor runt mig som förstår mig och som accepterar mig för den jag är. Människor som lyssnar och inte dömmer. Människor som vågar ge och ta. Skulle vilja kunna visa er hur mycket ni betyder för mig, men det går inte. Är just nu otroligt tacksam till de personer som har tagit hand om Zelda. Det betyde allt för mig, vet inte vad jag skulle ha gjort om inte ni skulle ha funnits i mitt liv. Skulle vilja kunna göra något för er för att visa hur mycket det betydde, men vet inte vad jag ska göra. Men vill att ni ska förstå att jag är evigt tacksam och att jag verkligen älskar er!

Jag har i alla fall lärt mig nya saker den senste tiden, både om mig själv men även om många andra. En lärdom som många aldrig kommer att få. En erfarenhet om människan som många trodde att inte existerade. Tänk om flera människor skulle få den insikt som jag nu fått, både om mig själv men även om så många andra. Det dyker bara upp fler och fler idioter på denna ö och jag hoppas dessa idioter aldrig kommer att få denna fina insikt som jag har fått.

Nu ska jag och mina tre fina prinsessor ta natt!

Jag vet inte längre vad jag ska tro.
Vad jag ska känna.
Vad jag ska säga.
Finns inte ord.
Finns inte någonting längre.
Ingen framtid.
Inget förflutet.
Allt ska man tydligen glömma.
Allt ska man tydligen inte tro att man varit med om.
Ingenting är något värt längre.
Finns ingen tro längre.
Inget hopp.
Vill glömma.
Vill förlåta.
Vill gå vidare.
Men ingenting fungerar.
Vill slippa.
Vill dö.
Vill glömma.
Inte ens de fungerar.
Vill bli av med er.
Vill glömma er.
Vill ingenting.
Måste välja.
Svårt.
Framtiden är svart.
Nutiden är svart.
Allt är svart.
Svart som natten.
Lika svart är dagen.
Vill inte tillbaka på jobb.
Vill inte vakna upp imorgon.
Vill inte leva detta liv längre.
Kanske natten är just DEN natten.
Kanske denna natt är den bästa.
Kanske den kommer att kunna förändra mitt liv.
För alltid.
Kanske jag kan få slippa nu?
Slippa detta lidande?
Slippa detta svarta liv?
Vill bli av med det nu.
Orkar inte längre.
Finns ingen framtid längre.
Finns ingen tro.
Tro på framtid?
Skitsnack!
Mycket skitsnack överallt.
Ingen man kan lita på längre.
Människor kommer och går.
Vet inte ut eller in längre.
Vet ingenting.
Finns ingenting att leva för längre.
Trodde det förut.
Men tron är borta.
Borta för alltid.
Borta kommer även jag vara.
För alltid!!

Har kommit underfull med att mitt liv håller på att bli det liv det aldrig fick bli. Nu fattas det bara en sak. Tyvärr är inte den saken långt borta längre. Den kommer bara närmre och närmre. Vet inte hur jag ska lyckas undvika den, men det kanske inte är meningen att jag ska göra det. Har kommit underfull med flera saker, men det går inte att nämna. Det är saker man inte får prata om. Saker som är onämbara för männskligheten. För omvärlden. Om det händer, händer det. Den smällan kommer då. Men den smällan kommer vara slutet. Finns ingen chans att det kommer bli bättre då längre. Då är hoppet slut för alltid.

Skulle vilja kunna skriva om allt här. Men det går inte. Snart går det inte att skriva något i denna blogg längre. Snart får man sluta yttra sig överhuvudtaget. Men snart kanske sanningen kommer fram. Då kommer ändå alla få något att snacka om. Kommer ni bli nöjda då? Är så trött på allt skit snack som redan sprids runt, så lite till lär väl vara skit samma. Men när sanningen kommer fram kommer ni inte tro era öron. Det är inte alls som ni tror. Ni kan inte ens ana. Så då får ni nått att gotta er i.

Men problemet är att jag är så sjukt rädd. Rädd för att det verkligen ska gå så långt som det är på väg att gå. Att det verkligen ska bli så som det aldrig skulle få bli. Det är inte värt det, men finns kanske ingen annan utväg. Den utvägen är i så fall väldigt långt borta. Allt för långt borta. Går inte att ta i den. Går inte ens att tänka på den. Utvägen kanske inte ens finns. Inte den rätta i alla fall. Men om det går så som det är på väg att gå, då hoppas jag att ni förstår. Det ni behöver förstå då får ni kanske tänka ut själva för det är inte säkert att jag klarar av att säga det. Kanske klarar av det, men antagligen vågar jag inte det. Då kommer jag behöva all hjälp som finns. Men den finns ju redan inte så varför skulle den finnas sen? Antagligen inte....

Skulle vilja vara liten och trygg.
Inte känna mig rädd och ensam.
Villa krypa upp i en famn.
En famn som kan hålla om mig.
Vagga mig lugn.
Trösta mig när jag gråter.
Men allt detta verkar bara vara en dröm.
En dröm som aldrig kommer att bli sann.
Men den behöver bli sann.
Annars kommer det ta slut.

Allt är tillbaka nu.
Samma som förut.
Orkar inte längre.
Vill inte försöka längre.
Nån gång måste det komma ett slut.
Ett slut som varar för evigt.
Ett slut som aldrig tar slut.

Försöker ha roligt.
Försöker se ljusglimtarna i vardagen.
Försöker vara mig själv.
Ingenting fungerar.
Vågar inte vara mig själv.
Är rädd för att såra.
Rädd för att mista fler.

Om jag ändå skulle få tillbaka det som fanns förut....

Vit till svart

Nu har allt vänt igen.
Från det vita till det svarta.
Varade inte länge denna gång.
Den vita perioden.
Men nu är det svart igen.
Allt känns hopplöst.
Hoppas det tar slut snart.
Hoppas verkligen det!

Efter min fina lilla cykelolycka uppsökte jag läkare igår för kontroll av knäet eftersom det bara värkte och värkte. Fick röntga knäet och har ännu inte fått utlåtande. Men läkaren trodde som jag att det inte var något, endast en ordentlig smäll, men lika bra att göra det säkra före det osäkra. Knäet var förjävligt igår, men efter i natt när det fått vara i fred känns det bättre. Men så fort jag börjar belasta knäet igen börja det värka. Läkaren sjukskrev mig resten av vecken. Kan inte köra bil eller hoj just nu, slött som fan.

Igår var jag till rockoff och lyssnade på Takida tillsammans med mina kryckor. Läkaren tyckte som jag att det inte skadar att avlasta knäet i nuläget, men att det kanske inte gör någon skillnad fast jag belastar det. Men det kändes bättre att få vila det lite mer än annars. Nog för att jag hade jävligt ont i går kväll igen, men antaglien skulle det varit ännu värre om jag inte skulle ha haft kryckorna.

Väntar nu på att J ska höra av sig och se om han har tid att hjälpa mig med snipan idag. Han hade pratat med T igår och kommit fram till att det måste vara det som vi redan hade kommit fram till: smuts i förgasaren. Igår var jag och köpte ett nytt filter, och bara det var en upplevelse och jag tror att gubbarna som jobbade där fick sig ett gott skratt efteråt. Eftersom jag inte visste vad jag skulle ha för filter sa jag bara "hej, skulle behöva ett besinfilter". Sen efter ett tag kom vi fram till vilket filter det var jag behövde. Jag visste i alla fall att det var till en gammal Albin och att det skulle vara utan slangar :)

Nu ska jag fara på ett mission ;)

Händelserik helg

Igår skulle jag pröva åka weakbord (hur det nu stavas) hade jag tänkt. Men inte lyckades jag med det. Trodde inte det skulle vara så himla svårt att komma upp, men det var jätte svårt. Men ack den som ger sig! Jag ska upp innan den här sommaren är över! Men det var roligt att få testa. Men min rygg rasade igen. Fick sjukt ont på det stället där jag hade sprickan i vintras, vilket kanske tyder på att den inte riktigt är som den ska ännu.



På kvällen blev det öldrickande igen. Inget ovanligt nu för tiden. Var och kollade på alla gamla bilar på staden först med trevligt sällskap. Sedan bar det av till rockoff. Nice var det. Full blev jag. Cyklade hem med L för hon fick lov att följa med. När jag nästan var hemma cyklade jag omkull och rasade in i en buske. Tack och lov att det var en buske där, för annars skulle jag nog ha mera ont än vad jag har idag. Ett dumt fylle misstag. Man ska nog inte cykla när man är full tror jag. Som tur var så fick endast mitt knä stryk och kroppen blev lite öm bara. Men is på knä gjord nog susen i natt tror jag :)

Nu ska jag börja åka ut mot järsö. Loppan behöver få sin medicin. Blir väl att sova när i natt tror jag. Tror att det skulle va bra för kissorna med lite mera sällskap för de har varit väldigt mycket ensamma den senaste tiden. Men blir nog rockoff ikväll igen :)

Tycker om motorer när de fungerar

Hade tänkt mej att jag skulle skriva en liten berättelse om snipäventyret. Men just nu går det inte. Är med om så mycket intryck hela dagarna, att jag måste smälta allt innan jag kan skriva ner det. Allt är helt sjukt just nu. Bara älskar att vara på sjön och dricka öl. Få uppleva det underbara som man bara kan göra på sjön. Att endast få höra det härliga ljudet från en gammal motor.

Det som har hänt efter snipäventyret är egna äventyr i sig. Igår var jag ut med båten med L. Vi skulle åka till östrahamn hade vi tänkt. Båten gick konstigt så vi svängde hemåt igen. Men då börja den gå bra efter lite småändringar. Så vi tuffade vidare. Kom in till sjökvartere och skulle hämta upp H. Tog i land brevid Jullan som låg kvar där. Sedan när vi skulle åka igen kom vi två meter och motorn stanna. Fick inte igång den. Trodde jag skulle bli galen! Bad till gud att jag skulle haft J:s numer. Vi drar oss tillbaka in mot Jullan och där stod J som en ängen. Han hjälpte till och vi fick igång helvete igen så vi kom oss tillbaka till järsö. Allt frid och fröjd.

Idag skulle jag och J ut med båten. Den gick så bra igår sen efter många om och men så vi tänkt åka och lägga oss på en holme utanför järsö. Allt gick fint fint. Vi kom fram till holmen, tog iland, slängde i ankaret. Solade, J badade, åt och drack. Sedan skulle vi hem igen, trodde vi. Båtjävlen ville inte starta! Trodde jag skulle få fnatt på riktigt. Så det blev skruvande, skruvande och skruvande. Till slut fick vi igång helvetet och åkte hemåt. En bit före nåtusund börja motorn bli konstig och den jäveln stannade. Fick igång den små stunder i gången så kom genom nåtusund i alla fall. Sen gav vi upp. Ringde E som fick komma och boksera hem oss. Jävla båt!!

Jag och J har kommit fram till att ett filter måste bytas och att förgasaren behöver putsas. På måndag eller tisdag skall detta projekt bli av så att jag kan åka ut med helvetet igen och bränna mig lite mera. Brände mig på motorn idag typ tusen gånger, tur att man är vid sjön! Nu ska jag knäcka min hundronde öl denna vecka och invänta sällskap.

Tänkte bara meddela att jag har flutit i land igen, tyvärr. Skulle göra allt för att få stanna kvar där. Var sjukt underbart. Men berättar mer någon annan dag för nu måste jag gå och sova eftersom jag inte sov mycket sista natt + att jag måste sova bort fyllan. Borde ha tänkt på det tidigare, att jag borde ha tagit en till dag ledigt från jobbet. Men så är inte fallet. Måste bara hoppas på att jag är tillräckligt nykter imorn så jag kan köra bil. Nu sängen!

Äntligen!

Ja, äntligen är nått bra som händer. Trodde det inte skulle hända, men när man minst anar det händer det! Fick ledigt från jobbet så nu bär det ut på sjön imorn med E och K :) Ska bli så sjukt skönt underbart! Ni kan inte förstå vilken upplevelse det är! Runt 40 snipor tuffar på tillsammans. Men dricker gott. Äter ibland. Umgås. Badar. Skrattar. Busar. Sjukt roligt! Bara älskar den här tiden när man får åka ut med båten och bara mysa av naturen!

Jag ska åka med E och K i Jullan. Vilket passande namn :) Hoppas bara motorn inte börjar strula, då måste vi få åka efter B. Men jag hoppas den ska gå :) Blir att knäcka första ölen imorn direkt när jag kommit hem från jobbet. Den står redan på kylning och väntar på att det ska bli en ny dag precis lika mycket som jag längtar. Ni ska få se bilder sen, om jag inte glömmer bort mig ;) Så sjukt skönt att något gott händer i allt detta svarta. Äntligen! Kanske bara varar för någon dag, men det är det värt. Sen blir det jobb igen på torsdag, vilket jag undrar hur ska gå. Men det är den dagens bekymmer. Sen är det ju snart helg igen och då blir det lite öl igen :)

Några bilder från förra årets äventyr :)

Bara älskar den här bilden på min älskade kusse ;)

Nu ska jag fixa resten innan sängen börjar ropa allt för mycket efter mig :)

All ära till mig själv

Är ganska stolt över mig själv idag. Har endast gjort saker jag känt för. Saker jag behövde. Var för mig själv ut på sjön vilket var sjukt skönt. Tog och packade alla mina fiske grejer i båten och tuffade ut. Alldeles själv. I snipan. Första gången! Kom faktiskt ihåg alla fiske grejer. Håv, spö, draglåna och ämbar. Stolt över att jag inte glömde hälften, vilket är typiskt mig. Dock hade alla mina drag rostat eftersom de inte är använda på väldigt länge, så nu måste jag införskaffa nya, för annars kommer jag verkligen aldrig få napp. Inte för att jag brukar få det annars heller, men chansen ökar kanske lite i alla fall.

Men det var underbart skönt ute på vattnet. Blåsten gjorde dock att jag drev så himla fort att jag aldrig riktigt hann kasta i lugn och ro och blev iskall rakt igenom fast jag hade ordentligt med kläder på mig. Men det var skönt att vara ensam. Allt var bara lugnt runt en. Såg bara en massa båtar och fåglar och en fin natur. Båten snetände lite, men det är sånt man får ta. Den gick riktigt fint annars. Pappa har lyckats :)

Sen var jag på massage idag. Riktigt skönt på samma gång som jag trodde jag skulle dö av smärtan. Har fått biverkningar av medicinerna vilket inte riktigt känns så bra. Måste fundera om jag ska försöka mer med massage eller om jag ska sluta med medicinen. Trodde inte biverkningarna skulle yttra sig så här denna gång, men tydligen.

Hur som helst har jag haft en jätte mysig dag! Dock börjar det vanliga komma tillbaka nu vilket är allt utom bra. Men jag överlever väl den här natten precis som alla andra....

Ärlighet vara inte längst

Har nu kommit underfull med att ärlighet inte vara längst. Det lönar sig inte. Inte det minsta. Trodde på det för en gångs skull. Men fick bevis direkt att ingenting är som det ska. Trodde på sanningen. Men fick åter igen se att ingenting stämmer. Ingenting håller.

Hade sett framemot en grej i helgen. Nu blir det ingenting. Kanske blir sjukskriven istället. Inget jag vill. Inget som kommer lösa något. Men kanske ändå bäst i nu läget. För spelar ju ingen roll vad jag gör längre. Tänker bara på en sak hela dagarna. Och tydligen är jag en busschaufför. Visste inte att man kunde associera till sånt. Men tydligen kan man. Ingen kanske fattar. Men det skiter jag i. De personer som fattar vet. De vet det mesta. Inte allt. Ingen vet allt. Ingen kommer någonsin få reda på allt. Ingen har med det att göra!

Ena stunden blir man hotat till livet. Då reagerat man. Det kändes konstigt. Trodde inte det skulle hända. Trodde inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Tydligen var det något i mig som hoppade till. Var dock inte rädd för honom egentligen. Men rädd om min familj. Mina djur. Mina nära.

Finns inge ord som beskriver mina känslor nu. Det är slut på allt. Finns en sak jag vill. Men det går inte. Det har jag själv förstört. Har bara mig själv att skylla. Som alltid. Att jag aldrig lär mig. Att jag aldrig förstår. Att jag aldrig inser. Det är det som får mig att villa sluta. Sluta med allt.

NI MÄNNISKOR SOM ÄR SÅ JÄVLA FEGA ATT NI INTE VÅGAR BERÄTTA VEM NI ÄR, KAN LIKA BRA SKITA I ATT SKRIVA I MIN BLOGG FÖR TYDLIGEN ÄR NI SÅ JÄVLA FEGA!! NI KÄNNER INTE MIG OCH DÅ SKA NI INTE SKRIVA EN MASSA SKIT NI INTE VET NÅGOT OM! BERÄTTA VEM NI ÄR ISTÄLLET SÅ KANSKE NI KAN FÅ VETA SANNINGEN! MEN TYDLIGEN ÄR NI BARA SÅ JÄVLA FEGA!!

Det jag inte trodde skulle hända.
Det jag inte trodde att JAG skulle fundera på.
Det håller på att hända.
Det håller på att bli verklighet.
En av de värsta sakerna.
En av de sista sakerna.
Det jag trodde jag skulle klara mig utan.
Det håller på att hända nu.

Jag fasar inför beslutet.
Jag fasar inför vad jag ska säga.
Vad jag ska göra.
Jag vill verkligen inte.
Men har snart inge annat val.
Finns snart ingen annan utväg.

Vet inte hur framtiden ser ut.
Vet inte om det finns någon framtid.
Ville göra två saker till innan allt skulle ta slut.
Kanske inte hinner göra de sakerna.
Kanske inte finns tid eller möjlighet.
Kanske inte finns mod.
Hur som helst vet jag inte vad som händer.
Vet ingenting om nästa timme, eller nästa dag.
Allra minst vet jag något om nästa vecka.

I need help!!

Dead by April

Sitter och lyssnar på Dead by April. Bara älskar deras musik just nu. När ångesten är som värst är det bara skönt att lyssna på deras musik. De får mig att känna gemenskap. Vet inte varför, men på nått sätt gör deras musik att allt inte känns lika tungt. Älskar "tung" musik när jag mår så här. Borde egentligen fixa en skiva att ha i bilen när jag kör runt till alla patienter för att få något annat att tänka på medan jag ligger och kör. Inte för att musiken egentligen gör så att det lättar, men det är något som gör det bättre bara. Men nog för att ångesten är kvar. Svårt att förklara känslan jag får av musiken.

Ikväll ska jag testa en ny medicin igen. Undrar hur det ska gå. Undrar hur natten blir och hur dagen imorn kommer att bli. Men jag hoppas på det bästa. Men nu är det bestämt i alla fall att det inte blir något snipäventyr för min del. Känner mig inte tillräckligt stabil och litar inte på mig själv i nu läget. Är så mycket som händer runt om kring mig att jag inte vågar göra så mycket utom det vanliga. Om jag gör något som inte är bland det vanliga måste jag ha en säkerhets åtgärd jag kan ta till om något skulle hända och det finns inte om jag är långt ute någonstans med en båt. Visst, det finns människor runt om mig, men det är absolut inte samma sak som att vara hemma och ha sin trygga ram runt sig. Kan inte få hjälp på samma sätt som jag kan när jag är hemma.

Imorn kommer det kanske bli en väldigt jobbig dag. Väntar mig det värsta, för då kan det bara bli bättre. Ska försöka vara stark, men kommer antagligen bryta ihop efteråt. Vet inte hur det blir med jobb på onsdag. Kanske inte ens kan andas längre av alla ångest då. Kommer antagligen ligga med panik. Men jag måste försöka. Måste för alla andras skull. Det går före nu. Precis som det nästan alltid annars gör. Måste tänka på de jag älskar nu. Kan inte tänka på mig själv. Får inte vara en egoist!

What have you done to me,
Don't leave me here,
Look what you've done to me,
Don't leave me here.

Har egentligen ingenting att skriva. Känner mig tom. Men full av ångest. Kanske inte går ihop. Kanske inte kan vara tom och full med ångest på samma gång. Men det är känslan jag har i kroppen. Den äckliga kroppen jag går och bär på. I detta hemska liv. Inser nu att hela detta liv endast består av falska hopp och stora motgångar som i alla fall jag inte klarar av. Förstår inte varför man ska vara här, men förstår inte heller varför man inte vågar försvinna. Rädlsan är så otroligt stor för båda sakerna. Men snart vet jag inte vilken av dessa saker som innebär den största rädslan. Känns fel att lämna alla, på samma gång som det känns som om det skulle vara det bästa. Är så rödd att jag bara gråter. Gråter och skakar. Orkar inte vara rädd längre, men vet inte annars vad jag skulle vara.

Trodde att mitt jobb denna sommar skulle få mig att förstå varför man skulle genom gå detta liv. Men det får mig bara att inse mer och mer att det är mycket motgångar och mycket rädsla. Många människor har gått igenom väldigt svåra och jobbiga saker, men klarat av det. Men varför ska man klara av det när man ändå sen ska dö? Varför ska man leva, när man inte känner att man kan ge något som betyder något för framtiden? Och varför skulle man ens vilja ge något till framtiden när man inte tror på livet?

Jag vill bara att allt ska förbli ett minne gott. Att allt ska försvinna. Att jag skulle kunna leva ett liv som så många andra gör i min ålder. Men det blir inte så. Det kommer aldrig bli så. Och jag vill inte leva så här. Jag vill verkligen inte ha det så här. Vet verkligen snart ingen annan utväg. Kommer inte att klara av det här. Kommer att bli ett helvete alltihop. Men jag hoppas ni kan förstå. Jag hoppas jag kommer att kunna skriva ner varför. Försöka ge er en förklaring. Jag ska göra mitt bästa för att ni ska kunna gå vidare!

Ge mig liv

Sitter och lyssnar på Tommy Körbergs låt "stad utan land". Tycker texten till den låten är underbart fin. Den gör något i mig. Den får mig att tänka, fundera och tänka lite till. På nått vis får den låten mig att se framåt. Att tänka att kanske även jag kan födas på nytt. Att det kanske kan ändras. Att jag kan bli en person trots allt. En person som behövs och kan göra bra i från sig. Inte som nu, när jag bara känner att jag gör fel och att jag misslyckas med allt. Känner mig bara i vägen. Känner bara att jag vill ligga under täcket hela dagarna. Vill inte riktigt träffa människor för jag förstår inte varför de ens lägga ner sin tid på att träffa en som mig. Men det här låten, det får mig att verkligen tänka.

Här om dagen trodde jag inte livet kunde bli värre. Men har nu förstått att det kan det. Hela tiden händer det saker som jag inte trodde att skulle hända. Saker jag trodde att inte existera. Men tydligen är det meningen att mitt liv endast ska bestå av motgångar just nu. Motgångar och misstag. Motgångar som får mig att göra misstag. Denna ångest jag har vid dessa motgångar går inte att beskriva. Man dör inte av ångest, men ångesten gör att man kan göra saker som man dör av. Så är det i alla fall för mig. Ibland vet jag inte vad jag tar mig till. En dag kommer detta vara mitt slut om jag inte blir av med ångesten snart.

Ikväll var jag ut med min familj på sjön. Jag fick lära mig pappas snipa. Fick göra allt. Fick kärringstopp mitt på sjön. Trodde inte man kunde de, men tydligen kunde jag det :) Hur som helst var det underbart skönt ute på sjön ikväll. Vi var till ett ställe där pappa har växt upp på sätt och vis. Han lekte där som barn eftersom hans mormor och morfar bodde där. Hans morfar var fyrvaktare. Det hände mycket under kriget. Har i alla fall haft roligt med pappa ikväll. Vi har pratat en massa om snipan och om skärgården och om hans barndom.

Imorgon skall jag till veterinären med Loppan. Jag misstänker att hon har cancer. Om hon har det, kommer jag att dö inombords. Kommer inte att klara av det. Vill verkligen inte det! Många kanske tänker att det "bara är en katt". Men för mig är hon en del av mitt liv. En väldigt viktig del av mitt liv. Vill verkligen inte missta henne!

Nu ska jag och Zelda ta natt och hoppas på en bättre dag imorn och att det går bra hos veterinären. Hur som helst är jag väldigt rätt, men jag valde att åka dit själv med henne eftersom jag vill veta vad de gör och vad de tror. Har för mycket inom mig som bara vill komma ut, men som inte kommer. Skulle göra vad som helst snart för att få ut det. Men det finns inte tid. Det finns inte möjlighet. Det finns inte mod.