Julia nu och för alltid

Jag känner mig tom.
Tom och kall.
Känslorna kommer och går.
Känslorna gör mig rädd.
Rädd för mig själv och för framtiden.
Rädd för det som varit och det som kommer.
Vet inte vad jag vill längre.
Trodde jag ville försöka.
Känner mig osäker.
Kommer jag att klara det?
Är det verkligen värt att försöka?
Finns ingenting som säger att det skulle fungera.
Men det finns inget som säger att det inte heller skulle fungera.

Känner att jag inte kan lämna Zell.
Men jag vet att hon skulle få det underbart ute på Järsö.
Hon älskar att vara där.
De älskar att ha henne där.
Men jag älskar henne.
Vill alltid ha henne vid min sida.
Saknar henne hela dagarna.
Kan inte sova utan henne.
Kan inte leva utan henne.

Saknaden efter Loppan kommer bara mer och mer.
Saknaden gör mig ledsen.
Bara tanken på att hon är borta får mig att gråta.
Gråter floder varje gång jag tänker på henne.
Saknar henne sjukt mycket.
Saknar allt hon gav mig.
Den tryggheten som jag fick av henne.
Hon tyckte om mig för den jag var.
Hon krävde inget av mig.
Det var givande och tagande.
Hon och jag hade samma behov.
Vi förstod varandra.
Jag behöver henne.
Älskar henne sjukt mycket.
Det är tomt nu.
Ingen jag kan gosa med på samma sätt.
Ingen som ger mig den fina tryggheten hon gav mig.

Det behövs inte mycket längre för att det ska rasa.
Jag visste att det skulle komma.
Men jag trodde inte det skulle komma redan.
Trodde jag ändå skulle kunna klara mig lite längre.
Trodde inte jag skulle känna det här redan nu.
Trodde att det hade vänt.
Men man ska tydligen inte.
Inte hoppas.

Tur att jag har Zell.
Hon är mitt allt.
Skulle inte klara mig.
Klarar mig inte utan henne.
Jag älskar verkligen henne.
Jag gör allt för henne.
Ger mitt liv till henne.
Om inte hon skulle vara vid min sida, skulle jag inte sitta här nu.
Hon får inte lämna mig.
Skulle inte klara av det.
Min värsta mardröm är att hon skulle bli dålig.
Att hon skulle bli sjuk.
Att det inte skulle finnas någon räddning.
Mitt hjärta behöver Zell.
Mitt liv behöver Zell.

Mitt liv behöver mer än Zell tror jag.
Men en del av mitt liv består av henne.
Men behöver även en annan sorts trygghet.
En trygghet som inte endast består av djurens kärlek.
Djurens kärlek är dock sjukt betydelsefull.
Men människor kan ge en annan sorts trygghet.
En annan sorts kärlek.
En kärlek som kan bestå av ord.
Givande och tagande.

Men mitt hjärta pumpar för Zell.
Mitt hjärta slutar inte eftersom jag har henne.
Vad jag än vill och vad jag än känner.
Jag ska verkligen försöka för hennes skull.
Fast jag känner andra saker ibland, skulle jag inte klara av att lämna henne.
Hon är ju ändå mitt allt.
Och jag tror att hon vet de.
Och jag tror att hon älskar mig.
Det verkar så på henne.
Det är ett givande och tagande mellan henne och mig.
Hon förstår mig. Jag förstår henne.

Älskar dej Zell.
Saknar dig Loppan.
Sjukt mycket saknad just nu.
Tårarna bara rinner.
Finns tydligen inget slut.
Tänker på dej Loppan hela dagarna.
Du kommer alltid vara en del av mig.
Kommer aldrig glömma dej.

<3
:'(