Julia nu och för alltid

Jag hatar mitt liv.
Jag har mig själv.
Jag hatar allt.

Så känner jag just nu.
En känsla som kanske är borta snart.
Men den finns just nu.

En känsla som är till av all ångest.
All ångest som får mig att hata mitt liv.
En ångest jag kanske själv har hittat på.
Vem vet?

En sjukdom utan namn?
En person utan diagnos?
Den som ändå visste...

Ett liv utan ett liv är inget liv.
Har för tillfället inget liv.
Känner glädje, men sorgen är desto större.

Glädjen jag känner, känns inte äkta.
Glädjen är inte som jag trodde den skulle vara.
Glädjen kommer, men försvinner lika snabbt.

Vet inte vem jag ska tro på, vem jag ska lita på.
Ena dagen känner jag en sak, andra en annan.
Känner inte mig själv.
Känner andra desto mindre.
Vet ingenting längre.

Jag vet vad jag behöver.
Men jag vet inte hur jag ska få det, finna det.
Ena dagen vet jag, andra inte.
Allt känns hopplöst, meningslöst.

Känner mig helt enkelt värdelös.
Finns ingen mening längre!