Jag vill kunna leva det här livet med ett leende på läpparne som är sant, som kommer från hjärtat. Just nu är det inte möjligt med ett sant leende. Försöker och försöker men motgångarna är för stora. Älskar mycket här i livet, men finns så mycket annat som väger tyngre. Försöker att ta en dag i taget. Försker med en timme i taget. Det är svårt, ibland för svårt. Försöker att inte tänka så mycket, utan att leva livet i nuet. Men det är för svårt. Känns hopplöst oftare än vad det känns hoppfullt. Försöker se ljuspunkterna i livet, som t.ex. Zell. Zell är mitt allt, skulle inte klara av att leva utan henne. Det får inte hända henne något! Det skulle jag aldrig klara av. Hon är mitt hjärta, och mitt hjärta klarar sig inte utan henne.
Jag är inte sann mot mig själv och är inte sann mot någon annan. Sanningen är en lögn. Jag vill inte leva i en lögn, men vet inte hur jag ska få fram sanningen ur den. Hela mitt liv är upp och ner, och vet inte längre vad som är fram eller bak i det. Vet inte var jag ska hitta mig själv eller hur det ska gå till. Men jag har sagt att jag ska ge livet en chans till, och det ska jag göra. Vet inte hur länge denna chans varar, men det återstå att se. Om ändå mitt hjärta och min hjärna skulle samarbeta. Om detta skulle ske, kanske allt skulle kunna förändras. Men eftersom de inte gör det, är det svårt att få en förändring. Om jag skulle vara sann mot mig själv, och våga vara sann mot andra, kanske det även skulle hjälpa mig själv i det långa loppet. Det handlar om att våga, men jag vågar inte. Jag är en feg jävel. En feg jävel som knappt vågar leva livet som man har gett mig. Jag har en chans, och det chansen är nu. Men jag vet inte om jag är tillräckligt mogen för att våga ta den chansen.
Varför har det blivit så här? Varför har just JAG blivit så här? Hur ska jag någonsin komma ur det? Finns det verkligen bara en lösning på detta? Kanske skulle underlätta om vissa människor inte skulle finnas? Om vissa händelser aldrig skulle ha hänt. Men har det verkligen en så stor betydelse? Det finns tusen frågor utan svar. Tusen frågor som alltid kommer att vara tusen frågor. Frågor som aldrig kommer att finna ett svar. Kommer aldrig att finnas en lösning. Inte en lösning som finns på förhand. Vågar inte leva med detta. Men vill försöka. Måste finna mod någonstans. Måste finna trygghet. Tror att om man har trygghet, kommer man ganska långt. Men utan trygghet, stannar man kvar. Kvar på samma ställe och stampar. Utan utveckling, utan nya upplevelser.
