Lady Lazarus

I have done it again.
One year in every ten
I manage it--

A sort of walking miracle, my skin
Bright as a Nazi lampshade,
My right foot

A paperweight,
My face featureless, fine
Jew linen.

Peel off the napkin
O my enemy.
Do I terrify?--

The nose, the eye pits, the full set of teeth?
The sour breath
Will vanish in a day.

Soon, soon the flesh
The grave cave ate will be
At home on me

And I a smiling woman.
I am only thirty.
And like the cat I have nine times to die.

This is Number Three.
What a trash
To annihilate each decade.

What a million filaments.
The peanut-crunching crowd
Shoves in to see

Them unwrap me hand and foot--
The big strip tease.
Gentlemen, ladies

These are my hands
My knees.
I may be skin and bone,

Nevertheless, I am the same, identical woman.
The first time it happened I was ten.
It was an accident.

The second time I meant
To last it out and not come back at all.
I rocked shut

As a seashell.
They had to call and call
And pick the worms off me like sticky pearls.

Dying
Is an art, like everything else.
I do it exceptionally well.

I do it so it feels like hell.
I do it so it feels real.
I guess you could say I've a call.

It's easy enough to do it in a cell.
It's easy enough to do it and stay put.
It's the theatrical

Comeback in broad day
To the same place, the same face, the same brute
Amused shout:

'A miracle!'
That knocks me out.
There is a charge

For the eyeing of my scars, there is a charge
For the hearing of my heart--
It really goes.

And there is a charge, a very large charge
For a word or a touch
Or a bit of blood

Or a piece of my hair or my clothes.
So, so, Herr Doktor.
So, Herr Enemy.

I am your opus,
I am your valuable,
The pure gold baby

That melts to a shriek.
I turn and burn.
Do not think I underestimate your great concern.

Ash, ash--
You poke and stir.
Flesh, bone, there is nothing there--

A cake of soap,
A wedding ring,
A gold filling.

Herr god, Herr Lucifer
Beware
Beware.

Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air.


- Sylvia Plath

Jag bara önskar just nu att jag skulle vara tio år äldre.
Allt skulle vara så mycket bättre.
Så mycket lättare.
Skulle kunna ha det liv jag drömmer om.
Men det går inte.
Varför?
JO, JAG ÄR FÖR UNG!!!
Jävla skit säger jag bara!
Mina drömmar skulle kunna gå i uppfyllelse om jag bara skulle kunna få vara äldre.
Varför är jag född så sent???

Försöker skaffa mig julkänslor, men det går lite trögt.
Igår drack jag spetsad glögg tillsammans med E och bara myste. Men inte kom julkänslorna för det. Plus att vi var på stan när julgatan öppnade, men det hjälpte inte heller.
Idag har jag tagit fram ljusstakarna, hängt upp min stjärna och tagit fram granen, men än så länge har jag inte fått rätt känslor. Men de kanske kommer :) Hoppas jag i alla fall :)

Nu ska jag snart på teater; Röd lack och blåljus. Mamma och pappa kommer snart och hämtar mig så måste börja fixa mig i ordning :)

Har idag köpt ny plattång *jippi*
Det lilla kan göra så mycket :)

Blev även pålurad ett par stövlar, och jag är ju sååå svår övertalad *not*

Dom ser typ ut så här, men inte riktigt :)

Jävla skit!
Allt rasar. Det ena efter det andra.
För er "friska" människor är det säkert bagateller.
Men för mig är det inte det.
En liten grej, kan vara droppen.
Eller rättare sagt; är droppen!

Delvis är skolan ett stort kaos just nu. En förklaring som ej går att förklara om man själv inte är inne i det. Men sjukt är det! Det kan jag lova!
Men sen ikväll gick min plattång sönder :'( BUUUUHHUUUUU!!!!
Kan verkligen inte leva utan en plattång! Det går verkligen inte!
Kan inte visa mig! Inte gå ut! Eller jo, ut kan jag gå med mössa, men kan ju då inte gå någonstans där man måste ta av sig mössan.
Så nu blir det är köpa ny. Måste verkligen göra det! AKUT!!

Som sagt, småsaker för dej = förstöra mycket för mig....

Min lilla prinsessa har tydligen upptäckt sin svans igen för hon jagar den varje kväll :)
Gulle mitt <3

Själv sitter jag och funderar på hur tusans jag ska lyckas med att skriva ihop ett CV. Visst, det finns en massa malla och sånt på nätet, men hur vet man vad man skriva om sig själv? Det får ju inte låta för bra (för då kanske det inte stämmer) och om man skriver bara en massa skit om sig själv, då får man aldrig något jobb.
Sitter och ångrar att jag inte var mer vaken när jag gick på gymnasiet när vi tog upp just detta; hur man skriver en CV.

Dum som man är....

Det känns som om jag har en miljon olika saker att göra, men kommer aldrig på vad det skulle vara för saker. Sitter i soffan med en inre stress, men vet inte riktigt över vad. Skolan börjar imorn igen, och visst, det kan mycket väl bero på den. Men varför?
Skulle vilja storstäda min lägenhet och göra den jätte fin inför jul, men har verkligen ingen extra energi till det.
Måste börja fokusera på examensarbetet på riktigt nu, och det kanske är därför jag känner en inre stress? PM;et skall vara inne snart och jag har inte ens formulertat mitt syfte klart ännu.
Smart Julia, väldigt smart :(

Nej nu ska jag nog lägga mig i min underbara säng med min underbara prinsessa och läsa lite i PS :)

Nattinatti på er!

Majonnäsburken och två koppar kaffe

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäs burk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i
burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Sitter på båten och är på väg hem nu.
Tänker tillbaka på den underbara tid jag har haft, vilka underbara människor jag har träffat och vilka underbara erfarenheter jag har med mig.
Men när jag tänker tillbaka, på patienterna och på personalen, gör det ont i hjärtat.
Patienternas livsöden har verkligen berört mig. De har verkligen fått en plats i mitt hjärta. Och personalen har fått en ännu större plats. De tog i mot och mig stöttade mig i vått och torrt. Helt underbart!

Planerar just nu en eventuell resa dit om några veckor för att umgås med mina nya vänner och kanske kunna säga hej till patienterna. Eftersom julen inte verkar bli som jag hade velat, kanske jag skulle kunna unna mig själv lite istället.

Erfarenheten jag har fått från denna period kommer jag att bära med mig hela livet. Den är erfarenheter och kunskaper som många människor inte har eller aldrig kommer att få. Vissa människor vill inte ens ha den, men många kanske vill ha den men kommer inte att få den. Jag känner mig så stark i min blivande yrkesroll just nu att jag verkligen vet vad jag ska jobba med.

Men mina föräldrar tycker inte att jag väljer rätt, vilket inte känns bra i mitt hjärta.
Jag vill kunna göra dom nöjda, men just nu verkar det inte bli så. De vill att jag ska söka jobb inom den somatiska vården och PÅ ÅLAND. Just nu stämmer inte alls detta med mina planer. Men jag tror att de ser att jag kommer att må bra om jag får göra det jag brinner för. Men jag förstår på samma gång deras rädsla. Det gör jag verkligen. Jag skulle antagligen känna och tycka samma sak om jag hade barn. Eller det kanske jag inte skulle göra, eftersom jag bär på vissa erfarenheter och kunskaper som dom inte har.

Nej nu måste jag koncentrera mig på lördagen, då jag har tentaskrivning :/

Stipendium

Idag damp det ner ett mail.
Hade helt förträngt att jag hade skickat in en ansök om stipendium. Antagligen för att jag var säker på att inte få det.
Men ack, ibland har man fel.

Det stod i mailet att jag hade blivit beviljad 400e.
Kan ni fatta!?!? 400 euro!
Helt sjukt!
Jag bara hoppade av glädje här inne :)

WHOHO!!

Idag har jag fått saker ordnade inför framtiden. Men känner mig förvirrad. Glad men förvirrad.
Kommer jag verkligen att klara av detta?
Känner mig upprymd. Men ack så osäker.
Så mycket som behöver planeras, men ändå så lång tid kvar.

Känner mig verkligen inte säker just nu. Men på samma gång är det som jag lever i en dröm.
Hur kommer det sig att det går så bra?
När kommer bakslaget?
Det finnas alltid negativa saker med det positiva, och tvärtom.

Katastroftänkande är på högsta fart just nu.
Precis som alltid, men värre.
Man kan ju inte få jobb och vidare utbildning fixat innan man ens är färdig med det första?
Eller?

Det kommer bli hårt arbete från min sida nu.
Mycket planerande.

Försöker tänka positivt. Att det här kommer att gå bra. Men tänk om jag väljer fel?
Tänk om jag blir lurad? Tänk om det bara är skit snack?
Ojoj!
Som sagt, katastroftänkande.

Psyket

Har idag suttit tillsammans med en patient och sett en dokumentär som handlade om hans liv inom rättspsykiatrin. Den var så himla gripande och jag blev så berörd. Har inte blivit så djupt berörd på väldigt länge. Patientens liv berör mig så djupt, fast han har gjort väldigt dumma saker i sitt liv. Men han har idag kommit så långt på vägen att han själv förstår och själv kan prata om det. Det kan inte vara lätt för någon som gjort två mord att komma vidare och sedan se så klart på situationen. Men det har han klarat av och jag är väldigt glad över att han har gjort det.

Dokumentären handlar om hans liv, men även om rättspsykiatrin i Sundsvall och rättspsykiatrin överhuvudtaget. Den var så gripande, så när jag gick ut från patientens rum var jag så tung i bröstet så om jag skulle ha haft tillfälle skulle jag ha stängt in mig och bara suttit ner och gråtit. Men så blev det inte, men kanske kan bli så i natt.

Efter att min patient hade visat mig detta satt han och jag och diskuterade olika saker inom rättspsykiatrin och han har sätt så mycket så han har verkligen erfarenheter inifrån. Men det kan vara svårt att veta om allt de patienterna säger stämmer. Delvis beror det på att de flesta har använt så mycket tunga droger att deras hjärna inte riktigt fungerar optimalt längre och sedan kan det även bero på deras olika sjukdomar som t.ex. psykoser. Men jag tror att när man lär känna sin patient vet man om den pratar sanning eller inte. Och efter att man jobbar och fått erfarenhet ser man nog va det finns sanning och osanning.

Jag skulle så vilja kunna förklara för er alla mina underbara upplevelser jag har fått uppleva här på Karsudden, men det går inte. Alla underbara människor jag träffat. Att få se vilka livsöden det finns. Det är egentligen helt sjukt och jag trodde aldrig jag skulle få uppleva detta och speciellt inte på detta fina sätt jag har fått göra det. Har verkligen fått en annan syn på mänskligheten och om hur människan kan fungera. Att få se den utveckling och alla framsteg patienterna gör, gör att man blir så lycklig på något underligt sätt. Bara genom att jag för första gången på 6 veckor fick ge en schitzofren patient hans medicin fick mig att bli varm i bröstet. Något så litet framsteg betyder så mycket för helheten. Detta kanske inte många ser som ett framsteg, men det är det eftersom det handlar om tillit i detta möte.

Alla olika möten jag har fått uppleva har betytt mycket för mig. Att få vara med och samtala med så psykiskt sjuka patienter som jag har fått göra, har utvecklat mig själv väldigt mycket. Jag har fått uppleva bra och dåliga samtal. De dåliga samtalen jag varit med på skulle jag velat tagit tag i och styrt om dem, men eftersom jag "bara är student" kan/vågar man inte göra så mycket. Men under de dåliga samtalen har jag själv mått väldigt dåligt eftersom patienten ofta har blivit nedtryckt av personalen. Usch usch usch!

Nej ser framemot att få se patienterna utveckling i framtiden!

miss

Jag saknar sommaren och allt som sommaren kunde erbjuda mig denna sommar.

En som jag saknar ännu mer just nu det är min prinsessa.


Saknar just nu även en framtidstro. En tro på att det finns någon framtid. Någon framtid som kan ge mig något. Känner mig så konstig. Vet inte vilka ord som skulle kunna passa in. Men en sak jag vet är att inte kommer att orka länge till. Någon gång kommer slutet, och den gången kanske är nu. Men jag vet ännu inte.

Måste försöka bara. Har sagt det, men det tål att upprepas. Men vet inte hur många misslyckanden jag kommer att orka med. Hur många jag kommer att tåla. Behöver allt stöd jag kan få, men det är svårt att ta emot. Det är svårt att be om de.

Vill ju finnas där för er, men orkar inte riktigt. Inte idag. Kanske imorgon. Eller inte...Men jag ska göra mitt bästa för att orka till 2010. Sen får vi se vad som händer. Eller ska i alla fall försöka komma igenom denna månad. Eller kanske borde försöka orka med morgondagen först?


Tänk om jag skulle ha min underbara prinsessa här nu....

Är så rädd just nu. Rädd för att tappa kontrollen igen.
Litar inte på mig själv överhuvudtaget längre.
Vad som helst kan hända nu.
Ett misstag, och det är skört.
Då är livet förstört för evigt.

Vet en sak jag måste ändra på nu, och måste verkligen försöka hålla fast i den.
Det kommer bli svårt i början men sen vet jag att det fungerar.
Det har gjort det tidigare, och då kan det gå igen.

Men allt det andra har jag ingen kontroll över.
En motgång nu kan sluta i graven.

:'(

Hatar att du alltid finns i mitt huvud!
Vill att du ska försvinna ur mitt liv!
Du vill ju ändå inte ha något med mig att göra!
Varför kan du inte försvinna??
Vill bara radera allt som har med dig att göra.
Radera allt som hänt!

:'(

Jag börjar bli trött på alla missförstånd och när människor inte vågar komma fram till en och säga som det är eller bara komma fram och fråga om de undrar något istället för att bara hitta på saker som inte stämmer.
Detta händer hela tiden, och det förstör så mycket som annars kanske skulle kunna vara något bra.
Men visst, om ni/du vill ha det så, antar jag att jag inte kan göra något åt det.

Detta händer dagligen. Överallt. Alltid.
Men nu är jag trött på det.
Nu klarar jag inte av att tassa på tå för er längre.
Det får vara nog.
Slut. Finito!

Ni tror hela tiden att ni vet saker, men det gör ni inte!
Människor som bryr sig om mig, de vet. Ni andra hittar bara på.
Fast sedan kanske människor som tror sig bry sig om mig veta, men det kanske inte är så pga. olika saker.
Men livet ser väl ut så. Men mitt liv är inte som era liv.
Och det beror på mycket, men delvis för att vi alla är unika individer.
Men sedan beror det på mycket annat, som ni inte har med att göra. Eller vissa har med det att göra, och de vet det också.
Om inte, får ni komma till MIG och fråga.




*vart du än går, ta alltid med dej hela ditt hjärta*