Julia nu och för alltid

Den som tar åt sig av det jag skriver får göra det. Det är dens problem, och får skylla sig själv. Jag är som jag är, men försöker ändra mig med det är svårt. För svårt för att jag ska klara av det. Det kommer ta tid, och jag vet inte om jag har ork att lägga ner den tiden, men det får i så fall tiden utvisa. Jag försöker med olika saker, men vad jag än gör blir det fel på nått sätt. Hur jag än säger saker, misstolkar någon det. Om jag inte gör något, tror alla att man är sur på dem. Om jag är tyst, tror alla att man är sur. Hur vill ni ha det egentligen? Jag blir mer och mer förvirrad av allt som alla säger och gör. Jag blir mer och mer besviken på mig själv för att jag inte kan göra människor nöjda. Jag gör aldrig saker och ting rätt, det är alltid något som blir fel.

Vad vill ni mig egentligen? Varför sätter ni ens ner tid på att umgås med mig eftersom jag gör allt fel? Varför blir ni förbannade på mig när jag försöker? Varför vill ni ens försöka när jag ändå gör allt fel? Varför lämnar ni inte bara mig som de människor jag umgicks med förut gjorde? Jag förstår inte. Ena dagen är det bra, andra dagen inte. Vad jag än försöker med så blir det fel! Varför ens försöka när det inte duger?

Skulle bara villa skrika, slå och gråta. Villa få ut alla känslor som finns inom mig. Men om jag gör det, behöver jag någon som kan finnas där för mig sen, och det finns det inte. Det finns ingen som orkar, vill eller vågar. Känner mig ensam, kvarlämnad i detta helvete. Är avundsjuk på L, J och alla andra. De hade en kraft och ett mod som inte jag har. Jag kanske hittar det en dag, men den dagen vill jag att ska vara här nu. Jag har allt som behövs, förutom modet. Var hittade ni det? Var fick ni det ifrån? Om ni hade det, måste jag ha det någonstans.

Det finns inget här som gör att det är värt att kämpa. Jag trodde det skulle bli bättre, att allt skulle ordna upp sig. Men det gör det inte. Ingenting blir bättre. Jag står och stampar på samma ställe. Samma jävla ställe som för fem jävla år sedan. FEM JÄVLA ÅR!! Det ska inte vara så här. Det är inte så det är meningen att man ska leva. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte!! Men om man yttrar något, då får man bara skit tillbaka! Då är man bara en av alla andra. Man har ingen egen betydelse, man är bara en av alla. Men jag är inte en av alla andra. Jag är Julia. Julia som vill saker, men inte klarar av någonting. Julia som trodde på något, men som försvann. Julia som trodde hon kunde hjälpa, men som i stället stjälpte. Julia som förstör. Julia som tar upp tid, iställer för att ger. En människa som inte är värd någonting.

Jag ångrar mycket. Men vill inte ångra mer. Vill inte göra saker som jag kommer få ångra. Vill inte träffa människor som jag sedan kommer att ångra att jag träffat. Vill inte säga något, för det kommer jag också få ångra. Vill inte andas, för då kanske jag tar någon annans luft. En person som behöver det mer än mig. En person som ser mening, som vill, som försöker, men inte kan. En person som behöver luft, som har en mening. De kan få all min luft. Resten vill de inte ha. Resten är bara att kasta. Bränna, så det går upp i rök. Så ingen någonsin behöver ha med det att göra.

Under all den här ytan finns nåt du aldrig kommer få se
För jag tänker gömma det för dig,
det är mitt och blir aldrig ditt
Du gråter, jag gråter inte, det är sånt du gör och sånt jag inte gör
Fem enkla saker blir aldrig fem enkla saker mer