Katten....

Min katt har blivit lite galen. Eller hon har väl alltid varit det, men nu är det dubbelt värre! Kvällarna tillbringar jag genom att se på henne och skratta! Hon springer som en galning mellan sovrummet och balkongen, vidare in i hallen och upp i soffen och ut igen....ja, så håller hon på :) Sen efter en stund stannar hon upp och tittar till mig, kommer upp i famnen och sen springer hon vidare :) Nu ikväll drog hon ut sin nyaste leksak ut på balkongen, antagligen för att få liv i mig ;) hon vet nog innerst inne att leksaker inte hör till balkongen, utan att de ska vara inne i lägenheten :)

Det är svårt att förklara hennes beteende, det är något som måste upplevas för att man ska förstå :) Borde filma henne någon gång... Det är verkligen hon som betyder mest i hela mitt liv och jag skulle inte klara av att leva utan henne! Vill inte tänka på att jag åker iväg om en vecka och lämnar henne igen...saknar henne redan! Om man ändå skulle kunna ta med henne...Men det är skönt att jag innerst inne vet att hon har det bra hos sin mormor och morfar, men det är ju ändå inte som att vara hemma. Det är det inte för djur, precis som det inte heller är det för oss människor.

Vissa mornar när jag vaknar ligger Zelda inne i påslakanet. Hon brukar krypa in där och gosa på morgon sidan. Man vill bara inte stiga upp på morronen när hon ligger och gosar med en. Vare sig hon ligger inne i lakanet eller bredvid en så är det otroligt svårt att komma upp när hon vill ha kärlek och när hon vill ge kärlek. Tänk vad "bara" en katt kan ge en. Ett sånt otroligt stöd och en sån glädje i vardagen. De dagar som är sämre dagar för mig och som jag tillbringar i min soffa, de dagarna tillbringar Zelda också i soffan bredvid mig hela dagarna. Otroligt att hon kan känna på sig att jag behöver henne just då. Hon ligger och gosar och bara ger trygghet till mig.

Mattes lilla älskling <3